En annan intressant artikel

Om empati.

The Expression of Empathy

But no one realize the gift I have.

Jag tror att jag är deprimerad för att jag inte blir tillräckligt tillfrädstäld med vad jag gör.
jag känner mig inte utmanad i skolan, det känns som jag inte behöver arbeta för att lärarna ska gilla vad jag gör. Jag vill bli utmanad i vad jag gör att jag måste tänka extra hårt på att försöka klura ut hur jag lösa ett problem. Jag behöver inte tänka, jag vet vad jag vill göra men det är inte tillräckligt svårt och då blir det tråkigt och då skjuter jag upp det, för att det är lätt och tråkigt. och sen blir jag ledsen för att jag skjuter upp det.
Jag tror att intelligenta människor, har en tendens att vara mer benägna att bli deprimerade, för att vi har så mycket att tänka på, vi vet så mycket mer om världen. Om jag var dum och ointelligent och inte behövde utmaningar i livet då skulle jag säkert vara gladare.

sadness so much sadness, that's what I believe it is but I am not sure.

Jag had en breakdown igår. jag har inte det väldigt ofta bra när jag blir extremet upprörd. (Bara två gånger tidigare)  Jag fastnar i mitt beteende kan inte prata, Jag var katonisk, stum och kunde inte röra på mig på 3 timmar.
Jag blev upprörd för jag trodde att Daniel och jag hade bestämt att vi skulle titta på film över halloween helgen, eller var hemma och ha våra kostymer på men faktiskt inte gå någonstans. Han hade sagt att han var inbjuden till en halloween fest men att han inte tänkte gå. Men sen i bilen på väg hem från att vi hade varit och köpt hårfärg, sa han att han skulle gå på två fester. Jag tror kanske att jag kände mig osäker för att han inte sa något om att jag kunde följa med och för att jag verkligen trodde att vi hade bestämmt att inte gå på någon fest. Det borde inte göra mig så upprörd. Jag tror mycket av att jag blev så upprörd var för att jag gått och samlat på mig deprimernade tankar, sen skolan började igen. Känslan av att inte kunna göra sitt bästa, att inte räcka till, stress. Allt kom ut på en gång. Jag tror inte det är ute än, för jag känner mig fortfarande ledsen, jag börjar tänka på något, (som egentligen är en skitsak) men börjar gråta. Jag bryr mig faktsikt inte att folk ser att jag är ledsen, inte just nu. Känns som jag bara vill gråta ut alla tårar. Det blir säkert bättre i morgon.

An Aspie in the City

I liked this article, in which I could see some of myself and relate to, so I am posting a link to it.
Go read now!
An aspie in the city
Kiriana Cowansage can run complex neuroscience experiments and sketch beautiful portraits. She melts at the sight of an animal, but she balks at the concept of love. Such paradoxes define women with Asperger's syndrome.

CNS stimulants.

I am writing this because I tried some CNS stimulants (CNS = Central Nervous System).

The effects of taking medications like adderall for ADHD, is like turning the volume down, or turning the radio of.
I can still think but now all the thoughts and distraction that usually disturb my though patterns are turned down, making the world a nice quiet place where I can focus on what is important at the moment, instead of always being interrupted my new thoughts or external stimuli.
Usually in places where there's a lot of noises and people I can't focus enough or I can't block out noise and stimuli. So I jump from activity to activity, or I try to read something but I hear everything, I hear every person talking, every single little noise that a chair makes, the wind the, air condition, and so on and I try to block it out but I can't.
15 mg of adderall made me concentrate even on the boring things like studying for a test. And for the first time I was not disturbed by sensory input and people talking over each other. it was like i was inside a bubble, I was able to focus on just what I wanted to focus on without spending all my energy trying to fight the noise.

It's always easier to focus when you're doing something you really like. but while in a busy place i can't even focus on things I really like. I however noticed that while on Adderall all my tics and stimming kind of became worse, but I think that is a small side-effect to being able to focus, and not move from task to task.

I became so much more focused and outgoing because I did not have to block stimuli out, I am trying to explain how it felt, but I still have some troubles getting the thoughts out to words, I don't think that part of my troubles are due to ADHD and being to distracted.


Things just happens so that I got monday of. Which of course is great, not that I have done a lot, I've could probably have done something else than the little things I've done. I could have been out taking photographs, but I am not sure of what, since my project right now seems to be about my life and what I do in general, it is probably more true to the project to stay in, instead of roaming around taking photos of buildings and such things.

Because It shows more clearly what I do during the days. I took a bunch (I mean a lot) of pictures of Daniel (of course) he seems to have somehow turned into a photographic project (either he wants it or not). I also contemplated while listening to some really good piano music, what the meaning of my photos are, I know what I want to say with them, but without words or explanation how can anyone else understand what I reflected over while taking the photo. They might just see the subject, whilst I have a deeper meaning to it. How can bring out my meaning without explaing in words, the pictures? Is that why I manipulate my work, give them my marks? I would believe so, at least it makes the spectators wonder why the photos are messed up, is there maybe another meaning to them. I give them personallity.

I would like to be able to show the things that we don't think about, things below everyday things, the details behind everday objects and occurences.

Från I'm somewhere else:

Then it's like something I don't even know how to say. I'm scared. I'm so scared of looking a certain way, because some of the people who can't turn it off get hurt for looking like this. Looking like this, not acting like this--being like this, not looking like this, I mean. I like calling myself a stimming person because it's not an action, it's a kind of person. It's a kind of person I still am, the deepest thing.

click the text to see where it's from. it does make a lot of sense, because I feel like that to must of the time.
I don't want to show or I don't want let people know I think different, or that I feel different from them. I don't want them to realize I am different, I even try to hide it from myself, persuade myself that it is only in my head, that I am really normal. Since everyone else keeps telling me I don't have problems and think I am normal, I really must be normal? But then I realize that the more I try to talk myself into being "normal" the more I realize how many problems I have with regular things.

By the way I am not complaining, I ususally never says anything about how I feel, maybe I should.
I really like life, I like not being "normal" I don't want to be like everyone else, but I would like a little more understanding, and I would like "normal" boring people to have a little more sympathy and be more accommodating towards people that are not as them.

Social skills (or is it) and conversations.

I just realized something That made me really sad.  I always try to get friends but never seem to be able to hold a conversation long enough or there I something else that does not seems right.

Everyone else seems to have a really easy time making friends and approaching people but I just get left out. They seem to know what to talk about, how to keep the conversation going, something I never been good at.

I believe things like these are not so prominent when you're not in school or working a job where you interact. Because you don't socialize with people to the same extent or in the same way when you're by yourself.
When you're by yourself, out of school and work, you're content with being outside a group, you have your own interests and hobbies that you indulge in and you don't interact with people in the same way. But once you enter school, you have to interact, and the difference between you and them uncovers.

It might seems like you're alone at first, but the more I think about it the more I realize that I don't want to be a part of their group (I however do not want to be an outcast either), just talking about things that dosen't really have a meaning? Like social chit-chat, talks about the weather, gossip, bragging about them self and uninteresting things like that. I never really feel inclinced to start a conversation with people like that, because I never feel like they have something important or interesting to say, I also can not relate to anything they speak of.
At least I have important things to say when I open my mouth, I should almost feel sorry for these people for not speaking to me, but they don't know what they're missing. But It is sad that there are so few people that I feel I want to talk to, so few people that I feel have something interesting to teach me or tell me.

PS1. And if this world wasn't so based on social interactions, social skills and how much you interact with others, I would be much better of than them.

PS2. The less energy I use to fit in the better of I would be, since they won't talk to me when I try to act normal, I might as well do all those thing I do when I am by myself, and have them think I am nuts. It would make me have more energy over to focus on stuff that are important, instead of focusing on what they think about me, or why they don't like me.

As Richard Feynman said: What do you care what other people think?

(sorry if this seems incoherent, I forgot to mention I am not good with getting my point across.)

Något jag skrev:

How fragile are things, that can shatter at any moment and disperse as into nothing.
How they keep us prisoners to emotions.
Demanding euphoric feelings as a permanent state of our mind.
But in a turn of a second can implode and dissolve our sense of worth.
A worthless shell of what once was is everything that remains.
And as we strive to experience that feeling again we sink deeper into self contempt, until we are so numb we forgot how it inherently felt to feel good.

It is either black or white

Jag måste skriva av mig, men inte här. Kanske bara lite.
I don't know what kind of feelings I am feeling, I can't put a name to them and not being able to do that frightens me.
In the end I only feel one thing and that is sadness for not being able to recgonize any other emotion.

seriösa samtal.

Yepp jag är tillbaks i Texas. Det två veckorna i Sverige känns långt borta, ungefär som jag inte var där alls. Vilket gör samtalet jag hade igår mycket trevligare. Tror nog aldrig jag har haft ett sådan seröst samtal med någon faktsikt, än mindre någon som jag med all sannolikhet (om saker går rätt) flyttar "hem" med (vad nu hem består av, antagligen Sverige). Har nog aldrig haft ett seriöst samtal om någon relation jag har varit i heller. det var lite skrämmande, men ändå bra att kunna prata om det med någon som man faktsikt litar på och som man inte är rädd för att säga vad man tycker. :)
Men nu ska vi inte bli för upppjagade det finns en massa saker som måste lösas först, jobb, skola, boende, pengar och annat smått och gott. s

Pale blue dot

From this distant vantage point, the Earth might not seem of any particular interest. But for us, it's different. Look again at that dot. That's here, that's home, that's us. On it everyone you love, everyone you know, everyone you ever heard of, every human being who ever was, lived out their lives. The aggregate of our joy and suffering, thousands of confident religions, ideologies, and economic doctrines, every hunter and forager, every hero and coward, every creator and destroyer of civilization, every king and peasant, every young couple in love, every mother and father, hopeful child, inventor and explorer, every teacher of morals, every corrupt politician, every "superstar," every "supreme leader," every saint and sinner in the history of our species lived there – on a mote of dust suspended in a sunbeam.

The Earth is a very small stage in a vast cosmic arena. Think of the rivers of blood spilled by all those generals and emperors so that, in glory and triumph, they could become the momentary masters of a fraction of a dot. Think of the endless cruelties visited by the inhabitants of one corner of this pixel on the scarcely distinguishable inhabitants of some other corner, how frequent their misunderstandings, how eager they are to kill one another, how fervent their hatreds.

Our posturings, our imagined self-importance, the delusion that we have some privileged position in the Universe, are challenged by this point of pale light. Our planet is a lonely speck in the great enveloping cosmic dark. In our obscurity, in all this vastness, there is no hint that help will come from elsewhere to save us from ourselves.
The Earth is the only world known so far to harbor life. There is nowhere else, at least in the near future, to which our species could migrate. Visit, yes. Settle, not yet. Like it or not, for the moment the Earth is where we make our stand.
It has been said that astronomy is a humbling and character-building experience. There is perhaps no better demonstration of the folly of human conceits than this distant image of our tiny world. To me, it underscores our responsibility to deal more kindly with one another, and to preserve and cherish the pale blue dot, the only home we've ever known.


Jag har bestämd mig för konceptet som jag ska skjuta mina 10 bilder till min final projekt i Foto 1.
........Absurdism / Existensialism

One purpose of art is to allow us to transcend personal and existential limitations, meaning, everything we know, don't know, think we know.

Photography, regardless of tools used by the artist or involving an "other" is an act, that may or may not result in a tangible product.

A mime with a mime-camera can take pictures. Where do his photograph exist?

The same place our photograph exist: nowhere. The mime acts…. with a certain level of absurdity and freedom.


It is just an idea, it's impossible to tell if it exist for real or if it is something made up.

Do we create art or merely record what is around us. Are we dependent on what we think exist around us to make art? are we interdependent to exist? Is art interdependent to something else.


Depending on how we present the artwork we decided to tell the audience what exist and what does not exist. But we're never fully responsible for the outcome.

We can make up a lie, and say it's the truth.  How will the onlooker know if it's real or unreal

Ex (Frank Hurley)



How can you convey your meaning of the photos to other people, or will they always put their meaning to your photo.

Can you make a photograph or an artwork without having a though behind it, with adding your own meaning to it?

We can never actually capture what we really see.


Life is absurd, deal with it.


This rambling of existence falls into the philosophy of absudrism which might be a better or easier concept to tackle.


there's a confrontation between man's desire for significant meaning and clarity to life -- and the silent cold universe, without meaning.

Man search for meaning to life, and in that search for meaning, gives man a choice, to end his life, to take the path of religion, "a leap of faith" or to simply recognize the absurdity of his life."


Uppäten från insidan.. swoooosh... borta.

Våren sipprade in mitt blod.

Tightrope Walker, Palolem, Goa, India

Idag sipprade våren in i mitt blod.
Jag fick en plötslig längtan att gå på lina (walk the tight rope / Slack wire), cykla enhjuling, jonglera, och spela clown. Hoppas det håller i sig, det var mörkt när det väll hade sipprat klart så det blev inget av varken spela clown eller jonglera. Och i morgon är spring break över, så då måste man gå till skolan igen.
Jag har för övrigt ingen aning om vart min kropp börjar eller slutar bara mina tår.

it is always cloudy even when the sun is out.

Saker jag retar mig på hos mig själv, ja man ska gilla allt hos sig själv säger många (men de som säger det har antagligen aldrig känt något av det här). Jag gillar inte att jag:
  • Är naiv och tror att alla människor vill mig väll.
  • Inte lär mig av mina misstag.
  • Inte har någon igångsättningsförmåga.
  • Svårigheter att sätta mina tankar i ord.
  • Jag övertänker allt
  • Ältar saker om och om igen.
  • Jag har svårt att bestämma mig för vad jag ska göra, (Obeslutsamhet).
Saker jag inte gillar hos andra människor:
  • Folk som pratar bara för att det är tyst.
  • Folk som pratar skit om andra.
  • Folk som upprepar sig.
  • Folk som ställer dumma frågor, te x varför man gör eller inte gör något, varför man inte umgåtts med dem på en månad, om jag fortfarande är vän med dem.
  • När folk pratar i munnen på varandra, det är omöjligt att hänga med.
  • Folk som ljuger.
  • Folk som inte säger vad de menar.
  • Försök till att övertala mig att göra något jag finner totalt onödigt eller tråkigt. (dvs folk som inte förstår att när man säger nej så betyder det nej).
  • Att muntligt få flera frågor på en gång innan man hinner svara på den första
  • Folk som säger saker de inte menar (och som sen ändrar sig när ingen hör, te x om man e på resturang och servitrisen frågar om maten är god, och de säger ja, men sen när man lämnar resturangen så börjar de klaga på hur dåligt maten smakade).
  • Överraskningsvisiter
  • Folk som planerar något men sen ringer 10 minuter innan man ska träffas och säger att de inte kan.
  • Folk som säger att de kanske kan umgås, men sen inte hör av sig om ett ja eller nej (jag får ångest av sådant, kan inte stressa av för än jag vet hur det blir).
  • Folk som ringer och vill prata (och sen blir sura för att jag inte svarar, trots att jag förklarat att jag inte svarar när folk ringer och sagt att de ska skicka sms istället)

Varning självömkande inlägg. med massa stavfel.

Jag är agressionshämnad, socialiseringshämnad, talhämnad, beslutshämnad, sexhämand. Jag är fan hämnad på allt, vilket jävla liv egentligen. Jag borde egentligen säga allt jag tänker på med då sårar man folk, och jag gillar inte att såra folk Jag borde göra precis vad jag vill, och låta folk skratta så mycket de vill. Men år av skitsnack bakom min rygg, slag och sparkar trycker ner allt. För vem fan; wants to be abused? Mina nyck och min impulsivitet borde få komma ut, om jag bara kunde påbörja saker, Jävla igånsättningsförmåga som jag absolut inte har. Ingen jäkla socialiserings förmåga heller, awkward som en sjöko bland delfiner.
Don't hang out with friends that brings you down, at least not for a long period of time, or not at all. Fuck them.
det suger fan att vara annorlunda, som från en annan planet, Saturn kanske? Jävla Alien.
Nu mår jag mycket bättre. Nu ska jag färga håret.  som jag kommer ångra imorgon men skit samma

Pretending to be normal


Reading a book, and someone has found words to how I feel


"For some reason I cannot seem to recall how to act as easily as I can recall how I did act. It is as if when I look backwards I see a photo album filled with vivid images and shapes, but when I try to look forward I cannot call to mind one reliable picture to guide me along. Instead I spend a great deal of time imagining how things should happen, rehearsing possible scenarios over and over, contriving lines I might say, and directing how others should act and how I would react to their reactions. I will play this game until I feel I have exhausted every possible scenario, and then I will typical obsess over which scene is most likely to happen in real life. But of course, things rarely turn out exactly as I had rehearsed."  - Liane Holliday Willey



I walk into a place, walk out of the door and forget from which way I came, and not until later do I realize that I am walking the same way as I came from, when everything looks the same I have to relay on landmarks to find my way around.


Mer tankar om visuellt tänkande.

Ju mer jag tänker på det här med att inte tänka i bilder, desto svårare har jag att förstå hur man tänker i ord. Hur går det till? hur tänker andra människor, om det inte tänker i bilder, tänker de inte ens i bilder när det tänker på minnen? Hur gör de?
on another note:
Jag tappade min pennkniv på konserten jag var på. :( snyft, jag hade fått dem av Thomas. och den var bra att ha. nu blir jag lite ledsen.

Visuellt tänkande

Jag kommer ihåg en sak som Sam sa till mig första gången vi träffades. Han sa att han tänker i bilder. Jaha tänkte jag, vad är det som är speciellt med det, gör inte alla det? Jag gör det. Vad jag har förstått nu är det inte alla som gör det.
Det kan vara väldigt bra att göra när man studerar konst och design. Till exempel när jag höll på med affisch design förra terminen och hade fastnat, så pratade läraren om att man kunde göra en tidslinje om historien bakom NASA. Min hjärna började genast tänka på olika sätt jag skulle kunna göra det, i bilder då alltså, och en av de första tankarna blev faktiskt en väldigt fin slut produkt.
Däremot att få ner tankarna som man tänker i ord är jätte svårt just eftersom de är bilder. Det är så klart lättare att teckna ner dem, men även där springer man in i svårigheter, eftersom jag inte är tillräckligt bra på att teckna allt jag tänker på.

Tidigare inlägg