Något att vara stolt över. Jag var social, med människor jag inte ens känner!

Igår, söndag den 3:e, 1:e advent, gjorde jag något jag är stolt över och som jag inte gör speciellt ofta.
Jag var social på en fest, eller en första advents fika, med en massa människor som jag inte känner.
Jag kände de som höll i festen, men alla andra där hade jag ingen aning om vilka de var.Jag tänkte jag skulle gå till festen rätt så nära slutet, för att det kanske var lite mindre folk där då.

Man hörde prat och sorl från alla rätt långt ut på gatan oftast en klar signal att det är mycket folk närvarande och det var det ju också när man gick förbi fönstret fram till ytterdörren såg jag hur många det var där inne, och jag kände att jag ville vända och cykla hem, oron steg, men jag knackade på dörren, ingen öppnade, tänkte fortfarande att jag skulle gå hem och att jag inte ville utsätta mig för alla människor, men jag stod kvar och någon öppnande tillslut, så då var jag ju tvungen att gå in,

Försökte verkligen att mota bort oron och att jag bara ville därifrån, försökte vara lite social, hälsade på de som var där, småpratade lite försiktigt, men fortfarande med oron och flyktkänslorna i bakhuvudet, men sen satte jag mig ner och pratade med en kvinna som jobbade inom skola, och som hade mycket att berätta om det och tankar som liknar mina egna, när vi väll satt där och pratade försvann all oro och alla tankar som jag alltid känner när jag är bland folk, (känslan av att inte riktigt veta om de är intresserade av vad jag pratar om, eller om jag pratat för mycket gått över gränsen över vad som man normalt pratar om, jag vet inte, känslan av att inte passa in och att inte veta om att man bryter mot någon osagd regel). Vi pratade rätt länge, men tillslut skulle hon gå. Då gick jag och satte mig vid barn bordet och ritade istället, det var inte så många kvar då och jag kände (som jg känner för det mesta) att det var lättare att umgås med barn, de brukar tycka det är roligt om en vuxen kommer och umgås med dem också. Så där satt vi ett tag och ritade allt möjligt.

 

Det var en lyckad adventsfika. Och jag är som sagt stolt över mig själv att jag stod emot oron och känslan av att bara gå därifrån. 

var har du varit, här hela tiden, fast ändå inte.

Det är bra att skriva av sig. 
Ska försöka fortsätta med det. 

En väg vald.

Tittar tillbaks bland inläggen här och inser att jag inte skrivit något på nästan 2 år. 
Tänker att jag borde ta bort inlägg, men det här har blivit som en dagbok, vars minnen jag kan komma ihåg och inse hur mitt liv har förändrats. Om tre veckor lämnar jag bakom mig 5 år i USA för att flytta tillbaks till Sverige. Det är synd att jag inte hunnit skriva om de senaste 8 månaderna, det har hänt en hel del, många livsöden och val. 
 
En dag kanske jag skriver om det, men inte idag. 

Crush

Skrev om mitt liv i Dallas. Skriver nu mest om NPF-diagnoser och livet med en eller två sådana.

RSS 2.0