Min egna assistent.

Jag tar Methylpenidat för ADHD men de senaste tre veckorna har jag inte tagit någon, för att när jag skulle hämta ut ny medicin fick jag en annan sort en den jag egentligen tar, och den jag fick den gången fick jag kraftig huvudvärk och illamående och andra biverkningar av. Den jag brukar ta fungerar bra utan jobbiga biverkningar. Men jag trodde att jag skulle klara av att vara utan tills jag fick hämta ut min vanliga version av methylpenidat men har nog insett nu att jag faktiskt hellre har de här bi-verkningarna än att allt är kaos. 

 

Min medicin är lite som en assistent som säger stopp innan jag gör något galet.
Är det verkligen såhär, ska du göra så här. Tänk ”efter"

 

Utan medicinen så går saker till överdrift, jag fastnat i en tanke och kommer inte ifrån den, den maler om och om igen tills den orsakar en explosion fast i mitt fall en implosion. Ibland eller oftast inser man inte föränn ett tag efteråt vad det var som orsakade implosionen, men det är oftast att man fastnat i någon som inte gått som man velat. Det är först när man inte tar sin medicin man förstår att den faktiskt fungerar.

 

 

För när man hittat rätt och den verkligen fungerar så känns det inte att man tar den, inte föränn man slutar med den och livet rasar ihop och allt blir kaos förstår man hur mycket den faktiskt behövs.

 

Första dagarna/ första veckan utan känns det som en bagatell att inte ta den, man känner visst kommer jag klara det här, jag behöver inte den där medecinen, man hamnar i någon sorts afterglow, där man känner sig som att man är sig själv, den man var innan man började ta medicin, men sen efter några dagar / en vecka så börjar afterglown försvinna och alla de där sakerna man hade svårt med, som att sätta igång, städa, planera, komma ihåg viktig info, inte grotta ner sig i negativa tankar, osv osv kommer tillbaka, först tror man bara att det är en dålig dag, sen blir det en dålig dag till och en tredje och en fjärde, osv, okay jag hade en dålig vecka tänker man, nästa vecka blir nog bättre. Ja man är ju i alla fall i nuet. Men nästa vecka kommer och helgen har inte blivit som det var tänkt så den dåliga veckan slutar ännu sämre, och den nya veckan startar dåligt. Sen går det bara utför, och man inser kanske, förhoppningsvis då att det där med att ta sin medicin trots biverkningar är kanske ändå bättre än att gå runt och bara känna kaos. 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (Frivilligt)

URL/Blogg:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0