Brist på empati gör dig inte till en känslokall robot.

Jag läste I en bok, det var kanske igår eller I förgår, I alla fall så stod det så här, angående att det ibland verkar som att människor med autism inte har någon empati när vi i själva verket har överempati.

När någon är stressad eller orolig och talar om det för mig eller om jag känner att de är stressade/oroliga. Så blir jag orolig själv, och så fort jag känner den känslan, går min hjärna in i ”fix it-läge” Jag vill inte känna den här känslan, så jag försöker på alla sätt hitta ett sätt att försöka lugna personen, så att JAG inte behöver känna känslan de känner. Då tänker jag, ja men visst det gör väll alla personer, försöker lugna en stressad person, men ja alltså jag vet inte om det är så att alla människor försöker lugna dem för att de själva inte vill känna känslan. Om ni förstår hur jag menar.


Saken är ju också den att om jag hör två för mig helt okända personer som pratar om hur stressade eller arga eller oroliga eller vilken annan känsla som helst, så smittar även det av sig, även om det inte är till mig de delar med sig sina känslor. Tänk dig då hur det är att gå på stan, eller var som där det är mycket människor och man hör/känner folk stressa omkring hit och dit. Man liksom plockar upp allas olika känslor, så när man väll kommer bort från alla människor är man jättetrött och det är alldeles rörigt i huvudet för att man inte vet vilka känslor som är ens egna och vilka som är alla andras.




Har man autism så kan man ha svårt med att identifiera vad man känner, veta skillnaden på kroppsliga känslor och emotionella upphetsning och beskriva sina känslor, problem med modulering, identifiering och beskrivning av känslor är alla drag av Alexitymi (avsaknad av ord för känslor).


Alexitymi är väldigt vanligt hos människor med autism. Och beskrivs som en svårighet att identifiera och beskriva egna och andras känslor. Men också att förstår stimuli tex varför man är arg eller att förstå att känslan man känner är arghet.

Några saker jag har svårt med angående just det där med känslor är när någon frågar hur jag känner mig, jag blir stressad av frågan för att jag måste känna efter, men när jag känner efter så vet jag inte vad jag känner, är det jag känner en kroppslig känsla, har jag ont någonstans, är jag glad, ledsen, normal. Vad ska jag svara. Oftast blir det bara att jag svarar bra, fastän det kanske inte är alls det jag känner. Även frågan hur känner du om det här när det gäller något som ska göras eller om en bok eller film och man ska beskriva vilka känslor man får för det. Det blir också stressigt just för att man inte är säkert på vad det är man känner. Det blir oftast att man svarar att man inte vet eller bara säger något som man inte alls kan stå för eller menar.

Om man har alexitymi så kanske man inte alltid läser av och svarar på känslor på ett sätt som förväntas av en. Just därför att man kan ha problem att läsa av och tyda andras känslor och eller att man har problem att vissa sina egna känslor på ”rätt” sätt. Det kan betyda att man kan ha svårt att trösta någon som är ledsen för att man inte förstår känslan av ledsamhet eller inte vet hur man ska uttrycka medlidande.


Bara för att man har alexitymi betyder det inte att man inte har några känslor alls. Alextymia betyder bara att man har svårigheter med att identifiera och prata om det man känner, ibland kan det vara svårt för att känslorna är dämpade eller så många att man inte vet vilka som är ens egna och vilka som är andras, och ibland kan det vara svårt för att det är intensiva och för mycket.

 

Mina egna känslor om det inte är:

  • glad
  • belåten
  • upprymd
  • ledsen
  • orolig
  • stressad
  • arg
  • irriterad
är väldigt svåra att sätta ord på
.

När jag är ensam eller hemma och får pyssla med vad jag vill då är jag oftast belåten och glad.

Upprymd är jag nog inte speciellt ofta, men om något är spännande då blir jag upprymd och det syns, jag hoppar upp och ner och blir väldigt animerad, det kryper liksom i kroppen, så jag måste hoppa ut det.


Arg är jag inte speciellt ofta, jag känner mig väldigt obekväm med känslan arg, inte bara hos mig själv men när andra uttrycker den också, så jag brukar försöka undvika den känslan, jag tror jag kände den mycket när jag var tonåring, jag var rätt arg på allt och alla då. Jag brukar säga att jag har varit tillräckligt arg hela tonårstiden så jag behöver inte vara det nu, men jag tror att den argheten kom från att jag var orolig, och inte hade rutiner på livet, allt var liksom kaos, eller så var jag arg för att inte bli förstådd eller sedd, när jag tänker på det blir jag i alla fall ledsen, inte arg längre, men ledsen det liksom stakar sig i halsen och tårar kommer. Jag var arg då men nu är jag bara ledsen över det.


Ja som sagt jag känner inte så mycket arghet längre, istället känner jag irritation och stress. Fast jag vet faktiskt inte riktigt hur de känns i kroppen när jag känner de känslorna, stress kanske, jag blir trött och liksom kan inte ta in saker, kan inte lära mig något nytt eller plocka fram vad jag kan, så en situation som jag i vanliga fall inte skulle ha några problem att klara av framstår plötsligt som en helt ny situation och jag vet inte vad jag ska göra, då gör stressen att jag blir mer stressad och orolig och lätt irriterad. Irritation är annars en sådan känsla som kan komma när jag är trött, när jag är hungrig, eller när det är eller har varit för mycket stimuli. Går jag för länge och är irriterad kan jag antingen få ett utbrott och blir jättearg och vill bara ta sönder något för att få bort argheten (det händer mycket sällan), eller så håller jag ihop tills jag är ensam och imploderar i något sorts härdsmälta (meltdown).


Sen borde det ju finnas något mellanting mellan glad och belåten och stressad och arg. Men vad känslan där emellan är för något det vet jag inte. Men det är den känslan jag har för det mesta, den där mittemellan känslan, liksom en mellanmjölkskänsla. Inte för glad men inte heller för ledsen. Bara lagom. Men vad kallas den?

8 känslor har jag som jag vet hur de känns (på ett ungefär) men sen känner jag massa annat också, men som jag inte vet vad det är, till exempel brukar jag ibland känna en spänning, jag vet att det är något som är fel eller att det är något som inte känns bra, ibland kan jag komma på vad det är men ibland tar det tid innan jag förstår att det är en kroppslig känsla, att jag te x är hungrig, trött, törstig, kissnödig, eller något annat sånt där kroppsligt. Det blir liksom bara jaha nu är jag irriterad, varför är jag det, eller nu spänner det i hela kroppen varför är det så?


Nu blev det jätte långt, men när man börjar tänka hur det är kommer man på mer som är relaterat till samma konundrum.


När man talar om bristfällig empati inom ASD, betyder det alltså inte att man pratar om människor som är känslokalla robotar och som bara tänker på sig själva, utan de med ASD har en brist på förståelse för sitt egna känsloliv. En brist som uttrycker sig i att personen inte ser sociala situationer på samma sätt som normalstörda människor och där personen med ASD behöver mer tid och mer information för att förstå sig på det som är naturligt för medparten av människor. 


Min egna assistent.

Jag tar Methylpenidat för ADHD men de senaste tre veckorna har jag inte tagit någon, för att när jag skulle hämta ut ny medicin fick jag en annan sort en den jag egentligen tar, och den jag fick den gången fick jag kraftig huvudvärk och illamående och andra biverkningar av. Den jag brukar ta fungerar bra utan jobbiga biverkningar. Men jag trodde att jag skulle klara av att vara utan tills jag fick hämta ut min vanliga version av methylpenidat men har nog insett nu att jag faktiskt hellre har de här bi-verkningarna än att allt är kaos. 

 

Min medicin är lite som en assistent som säger stopp innan jag gör något galet.
Är det verkligen såhär, ska du göra så här. Tänk ”efter"

 

Utan medicinen så går saker till överdrift, jag fastnat i en tanke och kommer inte ifrån den, den maler om och om igen tills den orsakar en explosion fast i mitt fall en implosion. Ibland eller oftast inser man inte föränn ett tag efteråt vad det var som orsakade implosionen, men det är oftast att man fastnat i någon som inte gått som man velat. Det är först när man inte tar sin medicin man förstår att den faktiskt fungerar.

 

 

För när man hittat rätt och den verkligen fungerar så känns det inte att man tar den, inte föränn man slutar med den och livet rasar ihop och allt blir kaos förstår man hur mycket den faktiskt behövs.

 

Första dagarna/ första veckan utan känns det som en bagatell att inte ta den, man känner visst kommer jag klara det här, jag behöver inte den där medecinen, man hamnar i någon sorts afterglow, där man känner sig som att man är sig själv, den man var innan man började ta medicin, men sen efter några dagar / en vecka så börjar afterglown försvinna och alla de där sakerna man hade svårt med, som att sätta igång, städa, planera, komma ihåg viktig info, inte grotta ner sig i negativa tankar, osv osv kommer tillbaka, först tror man bara att det är en dålig dag, sen blir det en dålig dag till och en tredje och en fjärde, osv, okay jag hade en dålig vecka tänker man, nästa vecka blir nog bättre. Ja man är ju i alla fall i nuet. Men nästa vecka kommer och helgen har inte blivit som det var tänkt så den dåliga veckan slutar ännu sämre, och den nya veckan startar dåligt. Sen går det bara utför, och man inser kanske, förhoppningsvis då att det där med att ta sin medicin trots biverkningar är kanske ändå bättre än att gå runt och bara känna kaos. 


var har du varit, här hela tiden, fast ändå inte.

Det är bra att skriva av sig. 
Ska försöka fortsätta med det. 

RSS 2.0