Mörkrummet e min Sanctuary.

Efter 4 timmar i mörkrummet känner jag mig mycket bättre. det var tyst och lung, ingen där.
Tror att det var ensamhet jag behövde. jag är inte ensam så ofta som jag behöver vara ensam.
Blir liksom lätt fast i att nej nu måste jag träffa någon hela tiden, fast jag vet att jag mår bäst om jag får vara mycket ensam. Plus att jag alltid blir på bättre humör efter att få ha exprimenterat med mina foton.


Läskig DockaM


Fåglar


Orm

But no one realize the gift I have.

Jag tror att jag är deprimerad för att jag inte blir tillräckligt tillfrädstäld med vad jag gör.
jag känner mig inte utmanad i skolan, det känns som jag inte behöver arbeta för att lärarna ska gilla vad jag gör. Jag vill bli utmanad i vad jag gör att jag måste tänka extra hårt på att försöka klura ut hur jag lösa ett problem. Jag behöver inte tänka, jag vet vad jag vill göra men det är inte tillräckligt svårt och då blir det tråkigt och då skjuter jag upp det, för att det är lätt och tråkigt. och sen blir jag ledsen för att jag skjuter upp det.
Jag tror att intelligenta människor, har en tendens att vara mer benägna att bli deprimerade, för att vi har så mycket att tänka på, vi vet så mycket mer om världen. Om jag var dum och ointelligent och inte behövde utmaningar i livet då skulle jag säkert vara gladare.

sadness so much sadness, that's what I believe it is but I am not sure.

Jag had en breakdown igår. jag har inte det väldigt ofta bra när jag blir extremet upprörd. (Bara två gånger tidigare)  Jag fastnar i mitt beteende kan inte prata, Jag var katonisk, stum och kunde inte röra på mig på 3 timmar.
Jag blev upprörd för jag trodde att Daniel och jag hade bestämt att vi skulle titta på film över halloween helgen, eller var hemma och ha våra kostymer på men faktiskt inte gå någonstans. Han hade sagt att han var inbjuden till en halloween fest men att han inte tänkte gå. Men sen i bilen på väg hem från att vi hade varit och köpt hårfärg, sa han att han skulle gå på två fester. Jag tror kanske att jag kände mig osäker för att han inte sa något om att jag kunde följa med och för att jag verkligen trodde att vi hade bestämmt att inte gå på någon fest. Det borde inte göra mig så upprörd. Jag tror mycket av att jag blev så upprörd var för att jag gått och samlat på mig deprimernade tankar, sen skolan började igen. Känslan av att inte kunna göra sitt bästa, att inte räcka till, stress. Allt kom ut på en gång. Jag tror inte det är ute än, för jag känner mig fortfarande ledsen, jag börjar tänka på något, (som egentligen är en skitsak) men börjar gråta. Jag bryr mig faktsikt inte att folk ser att jag är ledsen, inte just nu. Känns som jag bara vill gråta ut alla tårar. Det blir säkert bättre i morgon.

Crush

Skrev om mitt liv i Dallas. Skriver nu mest om NPF-diagnoser och livet med en eller två sådana.

RSS 2.0