I'm in Texas

Jag ar valdigt valdigt dalig pa att uppdatera den har bloggen alltsa, jag lovar att jag ska forsoka bli battre, men det finns sa mycket annat att gora. Jag ar i Texas nu iaf, hos familjen jag ska jobba hos, och som det verkar nu sa kommer det nog bli ett trevligt ar, omradet de bor i ar trevligt de ar trevliga barnen ar trevliga, deras hus ar fint, det finns en hel del att goa, sa sanrt jag tar korkort iaf, har hort fran deras nuvarane ar-pair att det visst inte ska vara sa svart, hon hade inget korkort nar hon kom hit och hade inte kort nagot alls, jag har ju faktiskt kort lite hemma sa det borde inte vara nagra problem.
Idag var jag och Antje (som den nuvarande au-pairen heter, hon ska vara kvar har 2 veckor till, vilket ar jatte bra for da kan hon vissa mig runt och hjalpa mig att komma in i det hela) anyway, vi var pa ranchen dar dallas spelades in, tillsammans med ett par andra au-pairer fran texas omradet. Imorgon ska vi pa nagon rockfestival, lite beroende pa cad det kostar. skulle egentligen haft fest idag men vardpappan i familjen ska resa till taiwan imorrn sa vi kunde inte vara har.

Nu ska jag nog ga och sova, klockan ar 21:30 och jag har fortfarande lite jet lag, + att min mage forsoker vanja sig vid maten eller rattare sagt avanja sig vid maten jag at pa skolan i Oakdale... jag maste verkligen tanka pa vad jag stoppar i mig... om inte annat kommer jag bli fet, man ar ju konstant hungrig kanns det som...

final countdown

Det är inte så långt kvar nu 3 dagar och egentligen borde jag vara glad och peppade över att äntligen få åka.
Men ni förstår väll alla varför jag inte är det, (om ni läst de andra inläggen jag skrivit) det blir ju liksom inte lättare av att jag går och tänker på det konstant heller, eller att jag träffar honom. Fast jag är väldigt bra på att inte vissa vad jag verkligen känner. Usch jag borde kanske göra det, vad tycker ni?

Jag har börjat packa i alla fall, jag är nästan klar också, två väskor och ett handbagage, skulle kunnat klara mig på en väska + handbagage, men eftersom jag ska vara i New york i några dagar och inte vill rota i den stora väskan, så fick det bli två.
Jag undrar lite när jag eller om jag kommer bli nervös för att åka, det är fortfarande lite så att jag inte riktigt har förståt att jag faktiskt ska åka på måndag, eller så är det så att jag försöker förtränga det för att när jag tänker på det så hugger det i hjärtat. Men det ska nog gå bra när jag kommer in i det. jag försöker intala mig det, eller det är det jag säger till alla som frågar hur det känns.
 
Idag kommer det släktingar och bekanta för att säga hejdå och för att fira min bror som fyllde 23 i onsdags.
I helgen ska jag till Malmö, med laget så då blir det säkert också en del hejdån, om vi har tid med det, jag borde bjuda på tårta men det har jag inte råd med, men jag ska se till att vi spelar som gudar, och om vi inte vinner så att vi åtminstonde kommer två.

an ode to maybe

Man måste ju bara älska min "vänner"
inte nog med att de är mytomaner vid tillfällen de har även världens sämsta ursäkter.
Men nu är det slut på att vara förlåtande och snäll, va fan liksom varför ska jag offra allt.
Ursäkten för att inte komma på måndag lyder just nu.. Jag ska se om jag är frisk då..
Det är som att säga: Vänta lite jag ska kolla mitt schema, måndag säger du?, nej tyvärr jag har planerat att vara sjuk då.
Det är en hel vecka kvar tills måndag.

Får mig att undra hur jag stått ut med det här tidigare, saken är väl den att jag inte gjort det, jag försökte där ett tag förra året att utesluta henne från vänkretsen (jag som egentligen inte har en) men på något sätt fungerade inte det, kanske pågrund av min konfliktsrädsla..
Nu kanske ni tycker att det här inte låter som ett bra skäll till att dissa henne, men jag kan ta upp en hel del andra "issues" som ändå kommer bli dissade för att vi två inte lever i samma verklighet! Fast jag avundas fantasin, jag skulle också vilja ha så bra fantasi att jag verkligen tror på allt jag ljuger om.

Nu ska jag berätta en rolig historia för dig du kan välja om du vill tro på den eller avfärda den som bullshit, det är upp till dig.

Kommer du ihåg när de byggde om på Lasarettet och när vi åkte skateboard i källaren, det var fett nice.
Ja och så hoppade ni på såna där järnrör och sen knäcktes skateboarden och jah bara drog upp en ny ur ryggsäcken medans jag var i luften och landade på den. och vi hade sådär 4 stycken skateboards med oss, och sen åkte ni alltid med en i handen.
Ja och kommer du ihåg när jag åkte ner för trappräcket och brädan försvann från under mina fötter och du satte dig på den, och sen så kastade X en ny bräda så landade jag på den och åkte vidare.
Ja det var coolt, och sen satt jag bara där på den och sa jag sitter bra här..
Ja och sen åkte vi med pannlampor på för att det var så mörkt.


Så där kan det låta när jag umågs med mina mytomaniska vänner. Alltså tror de att jag är dum i huvuet och tror på såna saker, eller är det de som är dumma i huvuet och verkligen tror på vad de säger.

Crush

Skrev om mitt liv i Dallas. Skriver nu mest om NPF-diagnoser och livet med en eller två sådana.

RSS 2.0