16:10 står domen fast

Hur som helst kommer jag iväg till malmö ändå.
Fast nu vet jag inte om jag vill göra det jag har blivit inringd att göra.
Det kommer bli som det alltid blir, och se jag sitter redan och tänker de där mörka tankarna, fastän jag verkligen försöker att inte tänka det. Men nu har jag redan sagt att jag är att räkna med om jag säger nej nu så tortera de mig sakta nästa gång vi möts, eller kallar mig i alla fall för fegis och chicken, fast det kanse är det jag är, rädd för att vara dålig, strävar efter att vara bäst i allt jag tar mig till, men kommer aldrig dit för att jag ger upp på vägen för att jag inte vågar möta motstånd.

Jag kommer få sitta ensam i ett hörn, medans mina lagkamratet snackar taktik. Jag har alltid gillat att köra solo.. eftersom jag tar mina egna beslut och det inte är någon som kritiserar mig om det blir fel.
Nu på SM kan jag inte köra solo, men kommer jag kunna köra med laget?

nu var vi där igen!

Jag har redan sagt, okey det gör inget, en gång, när vi planerat att göra något till helgen (åka till malmö),
Först blev hon lite osäker på om vi verkligen skulle åka dit, sa att hon behövde byxor, men jag sa att vi inte behövde stanna där så länge och att det faktiskt inte var så dyrt, så hon gav med sig och sa fan vi vill ju dit det e klart vi ska åka då. (jag beställde tågbiljett hem, den var dyr).

Sen ringer hon och säger att hon inte kan, hon kommer upp med en ursäkt om varför hon inte kan, men jag tror inte på den jag tror hon inte har lust att åka till malmö överhuvutaget, men jag godtar ursäkten, och hon tycker vi kan gå på bio istället, på kvällen. Okay säger jag, vi träffas så sällan ju.
Jag har fått ett SMS nu hon vill att jag ska ringa, jag är säker på att hon ska säga att det inte blir någon bio.
Jag har inte ringt ännu, jag tycker hon kan ringa om hon ändå ska komma med en ursäkt.

Sen säger hon att vi träffas så sällan, det är klart vi gör det för hon har ju aldrig tid med mig.



[det finns jävligt många stjärnor på himlen]

almost happy

Som jag sa hade jag lovat bort mig själv att se på film, egentligen är jag glad över det, vi såg DOOM som var dålig och Walk the line som var underbar och jätte sorlig.

Sen mådde jag inte så bra, fast jag vet inte varför jag inte gör det. Jag känner något men jag vet inte vad det är, och mina armar kliar och bränner något fruktansvärt.

Jag tror jag tänker för mycket på gamla minnen, filmen väckte det till liv, man aldrig ska försöka dricka bort sina minnen.

Crush

Skrev om mitt liv i Dallas. Skriver nu mest om NPF-diagnoser och livet med en eller två sådana.

RSS 2.0