16:10 står domen fast

Hur som helst kommer jag iväg till malmö ändå.
Fast nu vet jag inte om jag vill göra det jag har blivit inringd att göra.
Det kommer bli som det alltid blir, och se jag sitter redan och tänker de där mörka tankarna, fastän jag verkligen försöker att inte tänka det. Men nu har jag redan sagt att jag är att räkna med om jag säger nej nu så tortera de mig sakta nästa gång vi möts, eller kallar mig i alla fall för fegis och chicken, fast det kanse är det jag är, rädd för att vara dålig, strävar efter att vara bäst i allt jag tar mig till, men kommer aldrig dit för att jag ger upp på vägen för att jag inte vågar möta motstånd.

Jag kommer få sitta ensam i ett hörn, medans mina lagkamratet snackar taktik. Jag har alltid gillat att köra solo.. eftersom jag tar mina egna beslut och det inte är någon som kritiserar mig om det blir fel.
Nu på SM kan jag inte köra solo, men kommer jag kunna köra med laget?


nu var vi där igen!

Jag har redan sagt, okey det gör inget, en gång, när vi planerat att göra något till helgen (åka till malmö),
Först blev hon lite osäker på om vi verkligen skulle åka dit, sa att hon behövde byxor, men jag sa att vi inte behövde stanna där så länge och att det faktiskt inte var så dyrt, så hon gav med sig och sa fan vi vill ju dit det e klart vi ska åka då. (jag beställde tågbiljett hem, den var dyr).

Sen ringer hon och säger att hon inte kan, hon kommer upp med en ursäkt om varför hon inte kan, men jag tror inte på den jag tror hon inte har lust att åka till malmö överhuvutaget, men jag godtar ursäkten, och hon tycker vi kan gå på bio istället, på kvällen. Okay säger jag, vi träffas så sällan ju.
Jag har fått ett SMS nu hon vill att jag ska ringa, jag är säker på att hon ska säga att det inte blir någon bio.
Jag har inte ringt ännu, jag tycker hon kan ringa om hon ändå ska komma med en ursäkt.

Sen säger hon att vi träffas så sällan, det är klart vi gör det för hon har ju aldrig tid med mig.



[det finns jävligt många stjärnor på himlen]

almost happy

Som jag sa hade jag lovat bort mig själv att se på film, egentligen är jag glad över det, vi såg DOOM som var dålig och Walk the line som var underbar och jätte sorlig.

Sen mådde jag inte så bra, fast jag vet inte varför jag inte gör det. Jag känner något men jag vet inte vad det är, och mina armar kliar och bränner något fruktansvärt.

Jag tror jag tänker för mycket på gamla minnen, filmen väckte det till liv, man aldrig ska försöka dricka bort sina minnen.

Hello?

Den här veckan har jag inte haft någon inspiration, och det känns som den aldrig kommer komma tillbaks, det är ungefär samma känsla som när man är nere och det känns som man aldrig kommer bli glad igen.

Jag tror att folk ser mig som konstigt, men det kan vara vad jag tror jag tror så mycket om folk nu för tiden.
det känns lite som jag är den där "the weird guy from art class" som är med i alla high school filmer.
Jag har funderar över att gå till kuratorn, men sen tänker jag bara på vad ska hon göra sitta där och lyssna på när jag vräker ur mig mitt tjat, och vad hjälper det mig jag vet ju att jag bara mår dåligt av att berätta för folk om hur jag mår, och sen vågar jag ändå inte gå och sätta ett kryss på lappen på dörren, tänk om någon ser mig när jag gör det, de kommer tycka att jag är ännu mer konstigt.

Jag känner mig lite utnyttjad också, en person är väldigt vänlig mot mig när hon jag hänger med inte är här, (jag tror att han är kär i henne) men när hon är här säger han knappt hej. men eftersom jag ibland behöver lite uppmärksamhet kan jag inte ignorera när han väll är snäll. jag borde ju skita i honom.
Nu har jag i alla fall lovat att han skulle få låna film och att jag kanske också skulle titta på film, konstigt nog.

Jag orkar inte med ett annat nederlag, och folk som lovar att alltid finnas där för en men sen bara försvinner när livet är mörkt.



en plats att vara sig själv på

Jag behöver bara ett ställe att vara ensam på nu och till (now and then) ?
Eller när den där magkänslan poppar upp och vägrar att ge vika, har inte känt den på länge, men nu idag kom den tillbaks igen, värre än någonsin, jag tror det är för att jag umgåtts med hårda/balla killar alldeles för mycket, det sägs ju att man blir som man umgås, och jag vill nog inte bli som dem, man vissar liksom upp olika skepnader beroende på vem man har runt sig.

Nu till heglen ska jag i alla fall hem, det ska bli både skönt och trevligt, (så länge min föräldrar inte börjar tjata på mig att jag ska tömma disken eller hänga tvätten) jag kan få lov att bara vara mig själv över en helg, titta på det jag vill på tv, spela hög musik, umgås med människor jag vill umgås med, och inte bara göra det för att få lite social kontakt. Jag ska göra precis det jag vill hela helgen utom 20 minuter på söndagen då jag ska gå och rösta.

Och innan helgen får jag åka tåg i 5 timmar, det är trevligt det också.
Godnatt

måndag

Vissa människor här är shyssta det är synd att de hänger med såna som är falska.

Och jag förstår inte vad det skrattar åt hela tiden, om det snackar skit om vissa människor hur vet man då att de inte snackar skit om mig också, att de t ex säger saker om mig för att jag bara satt och tittade på dem i gympasalen, för att jag inte kände för att vara med. Nej såna människor ska man inte umgås med, det ger en ingenting.

Jag har hittat bästa stället att ta foton över staden, fast jag tror inte man får va där uppe egentligen, men det bryr jag mig inte om.

Lycka är att få lukta på blommor

folk håller inte vad det lovar

Hur ska man då kunna lita på någon i framtiden.

Det är inte utan att man känner sig bortglömd igen. Jag trodde in i det sista att han skulle dyka upp idag istället, men nej där trodde jag fel, och inte en minsta förklaring eller ett endaste telefonsamtal.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Och trots att det alltid händer så här, så kan jag inte sluta ge det en andra chans, en tredje, en fjärde, en femte chans. Att jag inte kan förmå mig själv att förstå att chanserna måste ta slut någon gång, att jag inte bara kan tro på att det inte kommer hända igen, för det kommer hända igen om jag inte säger emot.

Jag är feg.


killfronten..

hur är det på killfronten förresten? finns det några charmtroll där nere? :P

det e fan vad alla ska vara så jävla intresserade.. skulle det varit något skulle jag väll sagt det..
jag tar upp det här, för att om jag skulle sagt det direkt skulle hon bara tyckte jag var gnällig..
och gnällig får man ju inte vara.


Måsten

Jag vet allvarligt talat inte vad som är fel på mig.
Idag fick jag den där känslan av att vilja springa långt härifrån och gömma mig i en grotta så långt från mänskligheten som möjligt.

Att bo med människor tätt inpå en skadar en själ som min.
P, R och R tyckte vi skulle flytta ihop i en etta = 400 spänn i hyra per skalle och månad, jag behöver pengar, men jag behöver "personal space" också.

Och nu har jag gått och sagt att jag är intresserad av jobb som "dealer" vad har jag gett mig in på, det känns som ett måste, alla dessa måsten, jag vill helst av allt bara vara och göra lite som jag vill.
Jag vill inte ha några måsten.

Jag ska hitta egen lägenhet istället.


operfekt pessimistiskt tänkade..

Man ser någon som verkar snäll.. men efter ett tag så byter den snälla männsikan skepnad och man vill inte vara med längre, man blir lämnad ensam, och man skulle vilja göra något åt det, men man känner inte personen så bra så man slutar bry sig och accepterar sin ensamhet. Nej jag vet inte hur jag ska kunna förklara det med ord.

Det är som att veta vad man vill få ner på pappret när man målar men det fastnar i huvudet och kommer inte längre och allt blir fel, kantigt och kladdigt och bara fel.
Det är inte lätt att vara perfektionism när inget blir perfekt. Det är lätt att vara pessimist när allt går fel.

Längtan

Längtan efter närhet började för ca 2 timmar sen, när Peter sa att han skulle åka hem.
Bara han och jag då kanske det nog bli mer än kramar. Undra om nästa vecka går snabbt eller långsamt, han kommer på fredag. På ett sätt vill jag att det ska gå snabbt, så jag slipper vänta.

Söt Gris

my pet! 




RSS 2.0