när jag var liten var allt så lätt.

Idag vandrade jag runt i min vackra födelsestad, men jag vandrade bara ovanför landbanken, där jag bott de 20 första åren av mitt liv..det var trevligt men samtidigt lite tråkigt, för jag kom att tänka på när jag var liten och gick på skolan som ligger 300 m från mitt föräldrarhem, jag gick in på tobaksaffären som ligger mitt emot rakt över gatan och köpte två frimärken som jag satte på två brev, ett till vadstena, dit jag inte kommer återvända, som nu också blir en del av det förflutna, och ett till vimmerby, dit jag i min framtid kommer flytta för ett år i alla fall.


Sen vandrade jag förbi den nya kyrkan som stått där i säkert 4 år, och som jag fortfarande inte varti inne i, den gamla var mycket finare och säkert mycket mysigare, den var gjord av trä, och där gick jag på kör varje onsdag från det att jag gick i ettan tills jag fyllde 12, 13 år.
 

På vägen tillbaks eller på vägen över till mitt område, där det inte körde en bil för att ett tåg var på inkommande, tänkte jag promenera bort till Pålsjö östra, men jag har egentligen inget där att göra och allt ser likadant ut, det är jag säker på, så jag gick hem istället, eller nästan jag gick och satte mig på en gunga, tog hög fart "svinglade" lite och hoppade av.

Tänk när man var liten och ett barn.. tänk vad allt var lätt då

en vemodig kväll

jag läste en bra bok igår, Fantomen på manhattan, den är Susannes så hon ska få tillbaks den nu.


Det blev rätt sent, sen kom jag på att jag var hemma det kändes konstigt, för förra veckan var jag inte här, och förra söndagen var trevlig, den här söndagen var inte trevlig, och sen kom jag på att jag inte kommer träffa de människorna jag träffade förra söndagen, på mycket länge, och att vissa kanske inte tycker det är trevligt när man ringer och säger att man saknar dem, fastän vissa skulle tycka det var jätte trevligt. Så då grät jag en skvätt för det, och sen spelades en låt av katie melua på radion, och de är alltid vemodiga fast på ett bra sätt, och det hjälpte ju inte det hela.


tillslut somnade jag och drömde om vadstena tiden, fast på något sätt blandat med tiden förre det.

när jag vaknade lyssnade jag på p1 och på radioföljetongen ljus över snö, som var en mycket sorlig berättelse, men jag fastnade för det, tyvärr har jag missat det 6 första kapitlerna så jag borde låna boken.


Och just nu regnar det ute, och det har det gjort sen jag vaknade men det är rätt mysigt, om man slipper gå ut. och jag ska ändå fortsätta städa så jag slipper gå ut.

Crush

Skrev om mitt liv i Dallas. Skriver nu mest om NPF-diagnoser och livet med en eller två sådana.

RSS 2.0