fussball

Egentligen tittar jag på fotboll nu, det ser inte bra ut sverige..
men det e halvlek...

Igår kväll gjorde det ont överallt, ungefär som om någon slagit ner mig och hoppat på mig.
De senaste dagarna har varit sådär, jag var nere i en svacka, men jag tar mig nog upp ur den, oftast när jag är nere, går jag tillbaks till gamla tider, och känner mig ensam, för att det inte är som det var för ett år sen. Men den här gången lovade jag mig själv att jag inte ska försöka tänka på det. det har gått rätt bra, jag vände bort alla fotografier, gömda alla lappar och brev. Det blev en reva i dagboken igår kväll. jag var nog mest arg på att alla klagar på mig, och att inget är som det ska. Men det var i alla fall inte mer som gick sönder.


och föresten, så är ensamheten värst när den är påtvingad, jag har inget emot den annars.
men jag önskar jag hadeen kompis som man kunde åka och bada med, eller åka på utfärd med, till tivoli, Köpenhamn, andra sidan skåne, ja vart som helst. Men det finns ingen där, och jag sitter vid tvn eller sover hela dagarna, är det så man vill spendera sitt sommarlov? Vara ledsen över att man inte kommer iväg någonstans.

0-1, 1-1, 2-1, 3-1

Igår tittade jag på den skrämmande spännande matchen mellan Australien och Japan. En stor match, ja säger ni kanske, det är inge storlag, nej inte i den bemärkelsen, men det råkar vara så att jag har  "a thing or two" för båda länderna, vem ska man då heja på.

Fast det stod klart rätt länge att Australien skulle få min röst. Jag har ju trorts allt varit där, och mitt speciall intresse för Australien började långt innan det om Japan. Jag satt i allafall bänkad när startsignalen gick, och oj vilken match det var, båda lagen spelade suveränt, sen gick dock tempot ner lite, och Japan fick sitt oturliga mål, som många inklusive jag tyckte skulle vart bortdömt, så blev det inte och tur var kanske det, jag undrar om Australiensarna skulle vissa sån kämparglöd om det var de som gjorde första målet.

Nu satt jag på helspänn och det såg inte ut att sluta bra, men i 84 minuten flög jag upp från stolen! GOAL!!!! ja! nu blir det väll oavgjort. Men 3 minuter senare MÅL! igen! oj oj oj! Och vad kan det varit 2 minuter? ett mål till! Vilken Match, vilken upphämtning!
Det var nog bästa matchen på länge, så spännande och det slutade bra!

Nu hoppas jag bara att Socceroos spelar lika bra mot Brasilien och Kroatien, toppmatchen vorre såklart att se Sverige möta Socceroos..  Men då får man väll heja på sitt fosterland, annars bli man väll halshugen.

ni har tagit studenten, fy fan vad ni e bra!

oj oj oj

idag var jag på studentfest hos min förre detta bästa kompis, och andra kompis (som jag hade när jag var jätte liten typ 9, 10) Erik! och Petra, det var trevligt trevligt trevligt, har inte sett någon av dem på jätte länge! och faktiskt inte vart hemma sen Erik flyttade ditt där de nu bor. (och det var minst 5 år sen).


Det var mycket folk där, tror han sa något om att de hade vart 150 pers där, och det är ju inte lite. alla folk från Hagaplan (där jag fortfarande bor) Erik bodde där innan, Petra bor där fortfarande, var där, och de ser man inte heller så ofta, trots att vi faktiskt är grannar. Nobels var också där, träffar inte lotta och peter ofta, och sen träffade man Johan också, lillebrosans bästis en gång i tiden... Ja som det låter hade jag trevligt..


Jag träffade även två gamla dagiskompisar, en tjej vars namn jag inte kommer ihåg, och Philip vars brosa är bra kompis med min bror...Philip är ju både trevlig och snygg!

Missade fotbollen, men vad gör det när man har suttit i timmar och haft trevligt, en sådan här trevlig student var det längesen jag var på. eller jag har nog inte varit på en sån trevlig student någongång innan.


whatever

Idag satt jag på en buss till Råå och försökte stänga ute världen och då tänkte jag på att jag heller vill sitta på ett tåg och titta ut genom fönstret och se världen swicha förbi utanför som en grön massa, åka till någon som väntar på mig, men det kommer inte hända, den här sommaren är inte som förra sommaren, det finns inget sådant att se fram emot och jag saknar det. Precis som jag saknar att vänta på stationen efter någon som kommer och hälsar på mig, sova utomhus under stjärnhimmlen, hålla handen på väg hem.


Ja
jag borde vara bra på att spela gitarr och komma på en låt om saknad, men jag skulle blivit dissad, precis som du dissade det jag brukar lyssna på.

blodröda skåp

Här är en novell om mitt liv från 7:an till slutet av gymnasiet. jag skrev ner den en sen kväll efter att jag fått pratat ut om det, och sånt är ju alltid svårt, och det här glömmer man aldrig och att skriva ner det är ett steg till att försöka att inte tänka på det så ofta.


Det var längesen det här hände, men någonstans gnager det ändå i bakhuvudet.
Hur jag satt längst bak i klassrummet, för att de inte skulle se mig när de var försenade och slå mig när de ville komma förbi. Jag satt längst ner intill det stora fönstret med utsikt mot skolgården, tittade ut på träden och önskade att jag var en av fåglarna, så jag kunde flyga iväg efter lektionens slut.
 
För det var då det hände, efter lektionerna, men bara när det var ni två, dig ensam skulle jag nog kunna slå ner själv, du var bara kaxig när "flaggstången" var med dig, det var så vi kallade honom, hon och jag, när det inte hörde, Flaggstången och skelettet.
 
Det pratade i korridorerna när jag gick förbi, jag vet inte riktigt varför, jag hade ju inte ställt mig emot någon eller varit kaxig, jag var bara mig själv, jag försökte inte vara annorlunda. Jag sa aldrig något som var viktigt att komma ihåg, men ändå pratade ni om mig, glodde ut mig när jag kom förbi, och började viska; där går hon som tror hon är något, ser du hennes kläder, hon försöker vara annorlunda, NEJ jag försökte aldrig vara annorlunda, men det förstod inte ni, tänk om det här verkligen var jag, och ni försökte få mig att vara något annat.
 
Värst var det utanför musiksalen i korridoren med de gröna skåpen, som blev röda av mitt blod, när ni satte krokben för mig, när jag slog emot dem när ni knuffade mig och alla blåmärken kanterna gav mig.
 
PÅ min fritid trodde jag allt skulle vara lugnt, men nej ni skulle leta upp mig där också; vill du veta hur jag lärde mig cykla så snabbt?
Jag var tvungen att cykla ifrån dem varje onsdags eftermiddag med ett bowlingklot på 4 kilo på pakethållaren, (jag förstod aldrig riktigt hur han som var så stor kunde hinna ifatt mig, det där var varken Flaggstången eller skelettet, utan en annan, som jag inte kommer ihåg namnet på inte för att det gör något, han var bara ful och dum). Vissa dagar hann han upp mig och slog mig, vissa dagar kom jag hem i säkerhet, han visste alla genvägar och tillslut cyklade jag stora omvägar för att slippa honom, och då väntade han utanför bowlinghallen, för att följa efter mig, han slog mig aldrig när någon såg på. Den där killen slog mig aldrig i skolan, jo han försökte en gång när jag var på väg hem, han följde efter mig och vid övergångstället hoppade han på mig och sparkade mig, men sen kom flaggstången och skelettet och jag trodde det skulle bli ännu värre, men de hoppade på honom istället, sparkade och slog på honom tog hans keps och sa åt mig att spotta i den, jag gjorde som de sa, mest för att jag var så jävla rädd och för att jag var så arg, sen dess försökte han aldrig slå mig mer och jag trodde att flaggstången och skelettet kanske skulle lämna mig ifred nu men så blev det inte. De kanske ville ha ensamrätten till att slå mig? Och det blev bara värre, från att bara ha slagit mig i skolan och ignorerat mig när de såg mig någon annanstans så gick det över till att slå mig när tillfället kom i akt.
 
Jag minns såväl en vinterdag, (jag ser det framför mig, och jag får fortfarande hemska rysningar när jag går förbi den platsen) när jag stod och väntade på bussen, jag såg dem komma och jag försökte göra mig så liten som möjligt, men antagligen hade de redan sett mig, de gick förbi, men när jag började slappna av och tro att jag hade klarat mig hoppade de på mig, de puttade ut mig på gatan mitt framför en buss, jag tror aldrig jag har varit så rädd i hela mitt liv, inte rädd över att bli överkörd, inte rädd för att dö, men rädd för alla människor som stod och bara tittade på medan jag nästan blev överkörd, glodde på mig när jag storgrät, de bara stod där och gjorde ingenting. Ibland förstår jag mig inte på människor, hur de kan vara så känslokalla.
Jag förstår inte varför de gjorde sådär, ville de att jag skulle dö? Förpestade jag verkligen deras liv så mycket, var allt hämnd för att jag råkat slå till ett keyboard på musiken, så hans cd-freestyle ramlat ner?
 
Jag trodde det skulle bli bättre på gymnasiet, men det visade sig att en kille från min förra klass skulle börja i samma klass så jag fick fortsätta vara den tysta blyga även nu, och jag blev automatiskt den som var utanför.
De såg ner på mig tyckte min musiksmak sög, viskade till varandra hur sålig jag var och jag hörde det och tog det till mig, blev lika dålig som de sa att jag var.
Min enda kompis var inte där mycket, men när hon var där, var hon den som fick mig att skratta.
 
Tänk att sitta ensam i matsalen, och så alla ser att du är ensam, ensam bland 500 elever och det känns som alla glor på dig!
När jag inte var i skolan och hon var där, så försökte mina klasskompisar få henne att överge mig, det pratade om hur dålig jag var på allt, och hur dum i huvudet jag var, men hon sket i dem, hon visste ju att allt det där inte var sant, hon tyckte mest att de var en stor samling idioter.
Tack Chrezze du gjorde min gymnasietid behaglig.
 
Hon blev alltid bjuden till deras fester (i alla fall till en början) men hon gick inte på dem, jag var såklart inte bjuden, fast jag skulle nog ändå inte velat gå på dem.
 
På studenten chockade jag alla, dansade på bordet nykter, och berättade för alla vad jag verkligen tyckte om dem och jag är glad över att aldrig behöva träffa dem igen. 

RSS 2.0